Kvinnors oro
Är du en person som försöker ha koll på nära, kära, vänner, grannar, kollegor? Koll på hur dom har det, hur dom mår, att allt är som det ska? Oroar du dig för hur det ska gå? Har du funderat på varför?
Jag satt och pratade med min gamla vän U för en tid sedan. Som vanligt ett öppenhjärtigt och utforskande samtal. Vi gled in på ämnet oro och hur en del människor tycks vara helt upptagna över att oroa sig - för sina barn, vänner eller grannar, över vart världen är på väg. Ibland är det som att oroandet är konstant medan ämnena avlöser varandra. Som att ältandet i sig fyller en funktion.
Något jag sade triggade henne att svara
... man oroar sig aldrig för andra, man oroar sig alltid för sig själv.
Det var en ny tanke för mig - att oroandet för andra och för annat egentligen speglar oro för en själv. Om min dotter blir sjuk, hur kommer det att påverka mitt liv - och hur kommer jag att behöva känna då? Om grannarna skiljer sig, hur kommer det att påverka vårt äktenskap och i förlängningen mig? Om min kollega springer in i väggen, vad får det för följder för mig?
Kvinnor oroar sig mer än män
En forskningsstudie vid Concordia University i Quebec (Canada) visar att kvinnor oroar sig mer än män. Huvudorsakerna, menar forskarna, är att kvinnor i större utsträckning fokuserar på problem och att de undviker jobbiga tankar.
Kvinnor hamnar också i större utsträckning än män i depression eller liknande tillstånd. Enligt Folkhälsomyndigheten får 1 av 4 kvinnor diagnosen depression vid ett eller flera tillfällen i livet. Det är en dubbelt så hög siffra som för män.
Samtidigt är självmord den vanligaste dödsorsaken hos män mellan 15 och 44.
Kan oron fylla en roll som känsloreglerare? Det verkar nästan som att oroandet skulle kunna vara ännu en överlevnadsstrategi. För en del blir det en sorts undermedveten avledande manöver för att slippa få kontakt med djupt begravda, omsorgsfullt undvikna känslor. För andra handlar det om ren självbevarelse - när jag löser det jag oroar mig för skyddar jag samtidigt mig själv från att uppleva det som annars riskerar att hända.
Bättre strategier?
Låt oss leka med tanken att det faktiskt är så att det ständiga oroandet har en viktig funktion att fylla - att genom att rikta blicken mot andra skyddar vi oss från att möta det vi själva bär på. Helt rimligt - och samtidigt en strategi hos det undermedvetna som vi får betala ett högt pris för. När vi trycker undan eller stänger av vissa känslor blir nämligen resultatet ofrånkomligen att vi stänger av hela känsloregistret. Det går helt enkelt inte att stänga av selektivt, visar bland annat forskningen inom Interpersonell neurobiologi.
Kan oroandet innehålla något positivt? Vad specifikt ger det dig att oron är en väsentlig del i ditt liv? Uppskattning från andra? Omtanke? Hjälp och stöd? Vad mer?
Kan det finnas bättre strategier än oro som ditt undermedvetna skulle kunna ställa upp på och som ger alla dessa fördelar och många fler, till exempel att slippa leva i depression eller andra ohälsotillstånd?
Vad skulle du riskera att behöva känna om du inte kunde fortsätta oroa dig för det och de som finns runtomkring dig? Säkert en del av de där känslorna som du hittills har lärt dig att undvika. Men när du förstår att det inte finns en enda känsla som kan skada dig - att de bara är känslor, inget annat - kanske det skulle vara värt det att sluta lägga kraft på att slippa känna och istället använda allt den energin på att leva?