Skärp Dig!


Skärp Dig!

Av: Carina Hult

Vad kan vi göra, du och jag, för att stärka barn & ungas psykiska hälsa i skolans plattform? Så det tunga, mörka skingras och känns en strimma ljusare?

JAG KÄNNER MIG GLAD i själen varje gång jag har möjligheten att möta en elev/ungdom! Jag dras tillbaka till min egen tid på gymnasiet (det är där jag har förmånen att ha uppdrag just nu på ÄUC i Älvdalen!) 

Att vara högkänslig

Jag minns hur hjärtat slog i bröstet innan jag skulle in på lektion… jag gick ju i samma klass som den där snygga, ”busiga” killen Robban Hult, (som sedan 34 är min kära make!) Han som gjorde så min puls ökade och sockerdrickan bubblade i hela min kropp. Hur skulle jag kunna koncentrera mig på lektionens innehåll? Sjukdomslära? Va, vad var det? Jag fattade ingenting, jag hörde ju ingenting! Min hjärna förmådde inte lyssna när HAN satt där bredvid mig och sände ut ”snygghetssignaler”! Jag slängde med luggen och skrattade med huvudet på sne… försökte göra mig så gullig jag bara kunde. Nervös med insidan fylld av hormoner. 

Jag minns att läraren slog näven i bordet och skrek: ”Nu räcker det, jag orkar inte med dig längre!” Hennes blick var fastnaglad på mig… På MIG? Va, vad hade jag gjort (och förmodligen inte gjort?) 

Som högkänslig, HSP, tog jag också in allt annat som fanns i rummet på en och samma gång, inte bara i rummet, även från korridoren utifrån. Vårt klassrum hade väggar av glas så allting syntes och jag såg och upplevde allting!

Surret från fläktarna, de förbipasserande, droppet från kranen, skrapet från stolarna, sorlet från klasskompisarna, lärarens irritation, klasskompisarnas olika känslolägen… mina olika känslolägen! 

MEN CARINA!!! Nu är du i skolans plattform och här ska du sitta still och ta in de kunskaper skolans lärare förmedlar… ”Vad är det med dig?” Vad är det du inte förstår”? Om du överhuvudtaget ska få betyg MÅSTE du SKÄRPA dig!! 

Hjälp… min mage skrek ångest, mitt huvud skrek explosion, min kropp skrek panik och mitt hjärta grät sorg…. Å jag… jag var ju bara kär… och fylld med hormoner och ett känsloregister som åt upp hela mig. Tur att jag hade handbollen som gav mig möjlighet att ”vila”…. och en trygg bas hemma.

Vi kallar dem hemmasittare

Jag möter flera ”unga mig” i min roll som terapeut/kurator… jag dras in i förståelse så fort de äntrar kuratorsrummet. De behöver inte ens ha börjat prata förrän jag känner in deras känslor och vad de tampas med. Vi väljer också att i skolans plattform använda ett ord som ”hemmasittare”! Vad gör det med våra barn & unga?… 

Att få etiketten ”Du är en hemmasittare”! (Även om vi inte uttalar ordet direkt till aktuell elev.) Jag har inte mött någon som känner sig uppskattad eller betraktad som sig själv, utifrån det ordet! Jag vill att vi ser eleven som en människa som behöver olika stöd olika perioder av sitt liv. Precis som du och jag. När en elev inte är i skolan de tider och efter de scheman vi satt upp utifrån läroplan och skolverkets rekommendationer, så beror det på någonting. Antingen ointresse, ungdom mitt i livet med hormoner farandes genom kropp & själ eller känslomässiga situationer som berör eleven så mycket att kraften för skolans innehåll inte finns tillgänglig just nu…. Vi behöver inse att skolans plattform, som den är utformad nu (på de flesta skolor)…inte passar för alla!

Vem bestämmer målen?

Inom ramen för lärande bor det stress och press, (också så klart glädje, inspiration och elever som älskar skolan och dess innehåll, men det är inte dom jag skriver om nu!) För mig är det enkel matematik i detta (även om jag inte förstår matematikens symboler eller labyrinter, men jag funkar lyckligtvis ändå här på jorden, jag förstår det jag behöver…annars googlar jag eller tar hjälp av den som har ett ”matematikhuvud”!) Så det jag menar är att vårt system är uppbyggt på att du som elev ”ska lyckas” (och det är en fin tanke), men eftersom det är uppbyggt på att du i årskurs 3 ska ha nått ”DESSA UPPSATTA MÅL” (du är 9 år och glad att äntligen ha fått en kompis i skolans så många gånger hårda klimat, det är viktigt för dig, och att din mamma och pappa bryr sig om dig och ger dig kärlek, lugn och trygghet utan stress och skyndsamhet…och väljer att titta mer på dig än i sin mobil…hur mycket av elevens tid går förresten åt till sociala medier på lektionstid? Alltså äldre elever… ) Vem sätter upp målen? För vem är dom satta? Vad är det som gör att många barn & unga ”faller ur systemet” och mår så psykiskt dåligt så det leder till självmordstankar som för en del leder till att ta sina liv?

Så klart många olika aspekter bland annat hemmiljö, samverkan men skolans plattform är en stor del av ett barns liv! Sedan ökar kraven vartefter barnet växer… (det får gärna vara både krav och förväntningar, så länge vi är på det klara med för vem vi har dom och på vilket sätt vi framställer dom.) Jag vet att det finns mängder med forskning på detta område och att specialpedagoger, lärare, rektorer med flera inom skolans plattform arbetar som ”dårar”, med svett och tårar, för att få denna ekvation att fungera för alla barn med eller utan diagnoser. (Vissa lärare är helt slut så de går hem på fredagskvällen och dricker vin för att ”varva ner”, och längta till sommarlovet för att ”ladda batterierna” för vi har ju ”kört ända in i kaklet”… Är det en väl fungerande arbetsmiljö? Vi pratar om att skolan ska vara likvärdig… kan ju vara en idé.. med hur och för vilka skapar vi det då? Vi är ju alla så olika vid olika stunder, olika tidpunkter och är i behov av olika saker och bemötande.

Är det verkligen rimligt att  medicinera barn för att de ska nå målen?

Till detta kommer också att vi medicinerar våra barn med amfetaminliknande preparat för att de ska klara målen, lyckas och passa in…??? (Jag har en enorm förståelse för att det kan lugna sig i familjer när barnet får en diagnos, en förklaring på instängda känslor, eller utåtagerande beteende, och stöd och anpassningar och hjälp med det,) men jag finner det väldigt sorgesamt att vi ska behöva ta till den formen av ”medicin”… Återigen, jag respekterar och har förståelse för att vi kan välja den vägen, för vi känner oss så maktlösa, små och hjälplösa och det enda vi vill är vårt barn ska må bra, att känna känslan av lugn, ro och stillsamhet inuti. Flera av dom elever jag möter nu uppger att de tar bort medicinen för den fungerar inte… och de väljer att i stället självmedicinera för att ”passa in”, för att ”orka med”, för att ”klara kursen”, för att ”få betyg”… allt de vill är att slippa känslan av press som lamslår deras system att tänka… det blir ”blankt i huvudet”, de får ”tilt i hjärnan” och för att ”stå ut”, blir de ”hemmasittare” eller ”klassens clown” eller ”den som själv inte förstår vad det är inuti som gör den slåss eller säger fula ord till någon annan”…..

Hjälp… jag blir helt svettig bara av att skriva detta… hjärtat slår snabbare och min puls är hög… Jag dras tillbaka till min egen skolgång och trots (eller tack vare) det lägsta betyget i sjukdomslära har jag nu möjlighet att i mitt liv stödja barn & unga! Men jag hade önskat mer förståelse för min högkänslighet från lärarna och nu önskar jag mer fortbildning i detta ämne för personal i skolans plattform.

Vad gör vi med våra barn? Hur kan vi på bästa sätt hjälpa våra barn? Vad är egentligen viktigt på riktigt egentligen?

Kan vi i större grad skapa en ”medicin” som innehåller förståelse, lugn, ro, stillsamhet förenat med inspiration, glädje och tro på varje enskilt barns förmåga utifrån just dennes förutsättningar och nuläge. Att vi jobbar med olika penslar i respektive barns tavelram, med tydlig struktur, rutiner och så mycket ordning och reda och gränssättning vi förmår utifrån vårt eget välmående och nuläge. Vi ska också minnas och lysa med strålkastaren på de barn som skolans plattform fungerar tillfredsställande för… de är många och välmående…. med de andra ”möjlighetsbarnen” behöver vi verkligen prata med på riktigt, utan pekpinnar så de kan känna känslan av innanförskap i stället för utanförskap!

PUH… detta behövde jag få ur mig… "

.