Anpassar du dig för mycket?
Av Joyce Kirk
När man växer upp i en familj där det finns någon form av dysfunktionalitet, tex en psykisk sjukdom, depression, drogberoende med mera, där en sjukdom eller beroende tar mycket eller allt utrymme, så finns inte plats för så många andras behov.
Som barn lär man sig redan i tidig ålder att dämpa sina egna behov, inte vara till besvär, med andra ord man anpassar sig. Så småningom börjar hjärnan säga ”detta är helt normalt” och anpassningen blir en del av ens personlighet och man blir riktigt duktig på det.
Sannolikheten är större att man även som vuxen söker sig till liknande relationer, man vet hur man förhåller sig i dessa relationer, det blir en viss form av trygghet i att känna igen sig. Mycket av det sker helt omedvetet.
Självförtroendet kan vara högt, men självkänslan och egenvärdet är ofta väldigt lågt, vilket kan bidra till rädsla att släppa in andra människor för nära, man är inte van att få plats och rädd att bli bortstött.
Inte sällan blir det vuxna barnet lättare nära och beroende av en enda person. Om det vill sig väl är det en omtänksam person, men med en bakgrund från dysfunktionell familj väljer man ofta omedvetet liknande relationer som från ens uppväxt, oavsett det gäller vänskap, kärlek eller jobb. För där känner man igen sig.
Det som en gång kändes onormalt har nu blivit normalt.